frankensteinvsbellman

Denna text bygger på Rousseaus egna tankar rörande barnuppfostrande och utbildning; tankar som lever kvar än idag. Han var en typisk upplysningsman, då han kritiserade samhället, men skrev på ett väldigt emotionellt sätt är karakteristisk för den romantiska tidsperioden. Därför klassas han som en romantiker.

     Texten förmedlar budskapet om att föräldrar i allmänhet är för överbeskyddande för barnets bästa. Han anser att naturen har en egen form av uppfostran, där barnet väljer sin egen väg genom olika erfarenheter. Enligt Rousseau är detta den bästa formen av uppfostran.

 

"Betrakta naturen, och följ den väg den utstakar! Den övar barnen beständigt, härdar dem genom olika prövningar och lär dem tidigt, vad smärta och plågor är. Tandsprickningen medför feber, magplågor åstadkommer konvulsioner, svåra hostanfall hotar att kväva dem, mask vållar dem plågor, blodfullhet upphetsar blodet, olika syror jäser och förorsakar farliga utslag. Deras första tid är knappast något annat än sjukdom och faror; hälften av de barn som föds, dör före sitt åttonde år. Men när dessa prövningar är genomgångna, får barnet krafter, och så fort de kan bruka sin livskraft är dess tillvaro mera tryggad."

 

Genom detta citat förstår man tydligt vilken tanke Rousseau har, vilka argument han utformar och vad han vill förmedla. Han anser att det är mycket viktigare att lära känna sig själv för ett bra och betydelsefullt liv. Längden på livet spelar egentligen ingen roll, så länge det inte är värt att leva. En blind man som lever livet fullt ut kan vara mycket lyckligare än en frisk som lever i misär; "Den som lever får se" som ordspråket heter. Ett liv där uppfostran har präglats enbart av fakta och inte läran om att leva och känna sig själv, är dömt som ett liv i slaveri, där vardagen är bunden till samhällets regler. En individ fostrad på detta sätt får ingen fri personlighet.

     På denna tid hade man en sned syn på kvinnor och deras ställning i samhället jämfört med idag. Detta är något som kommer fram tydligt i texten, då Rousseau anser att fadern är sonens bäste lärare och mamman den bästa amman. Männen ansågs ha kunskapen och förmågan att lära ut, då det var endast dem som hade chans till högre utbildningar och högre ställda jobb. Kvinnorna var de som skulle ta hand om hushållet och skötseln av barn (så som matlagning, blöjbyte etcetera).

Enligt Rousseau är fadern den viktigaste läraren, oberoende av skickligheten att lära ut. Han anser att det är viktigare att ha en fader som kan lära ut både kunskap och väcka de ambitioner som krävs för ett gå vidare med livet med större framgång.

     Problemet som Rousseau lägger fram vad gäller föräldrars överbeskyddande av barnen, är mycket vanligt även i dagen samhälle. De så kallade curlingföräldrarna är ett exempel på detta. Vid minsta lilla motgång, kommer de till barnets undsättning likt en räddare vid nöd. De vill även åstadkomma något de själva inte lyckats med, genom sina barn. Barnen får stor press på sig och kan inte gå sin egen väg, vilket texten också handlar om.

     I texten beskrivs många råa förslag på hur barn lär sig livets med- och motgångar, vilket också framgår i det tidigare citatet. Man kan diskutera huruvida dessa med- och motgångar är nödvändiga och skulle kunna selekteras ut efter egen vilja. Vi anser att det är både rätt och fel att använda naturen som lärare. Erfarenheter är en viktig del i utvecklingen, man lär sig av sina misstag. Samtidigt kan många motgångar och misstag leda till sänkt självförtroende och sämre hälsa. En annan synvinkel på detta kan även vara att man uppskattar de tillfällen då man mår bra mer, om man upplevt något jobbigt. Ur ett biologiskt perspektiv blir också immunförsvaret starkare om man tidigare har drabbats av en sjukdom.

     Vi tror inte heller att det går att välja att endast uppleva det man själv vill. Medgångar kommer inte utan motgångar. Ett exempel är när man ska lära sig simma. Då upplevs förmodligen situationen som mycket skrämmande i början, då det ofta känns som om man skulle drunkna. Då gäller det att bita i det sura äpplet, tids nog övervinner man rädslan.

                                                                       Rousseau


Emma&Johanna

Denna epistel är en monolog om Fredman som är trött på livet och botar depressionen med alkohol.

     I början av dikten klandrar han sin mor för att hon födde honom. Han anser att det är mamman som är ansvarig för hans egen lidelse. Det är hennes fel att han nu lever i misär. Större delen av dikten utgörs av att Fredman beskriver sitt liv som om det inte vore värt att leva. Han beskriver sig själv som en hedning, en kropp utan själ.

     De första stroferna är i allmänhet mycket dystra och negativa. Livet är begravt i mörker; hjälplösheten och ångesten har tagit överhanden. Vändpunkten kommer först i den sjätte strofen utav totalt åtta, då stämningen i dikten tar en smygande svängning som sedan slutar i en radikal ändring i hans tankesätt. Allt blir plötsligt mycket lättare och livet blir en fröjd. Han tackar sina föräldrar, främst fadern, för att han blev skapad. Denna abrupta vändning beror på ruset från alkoholen, då han kommit in på krogen.

 

"Giv mig en sup - min själ

törstar snart ihjäl,

törstar snart ihjäl."

 

Detta citat kan tolkas på olika sätt, men vi fick en förnimmelse av att Fredman antagligen anser sig få sin själ tillbaka genom drickandet. Som tidigare nämnt beskriver han sig som en hedning; en själlös kropp.

     Episteln har sjungits av en mängd artister. En av dessa är Fred Åkerström. Sjungandet höjer dikten till en ny dimension. Känslan i dikten förstärks och den blir mer realistisk. Passagen mellan ljus och mörker blir också mer påtaglig.

Emma & Johanna

Anna Maria Lenngrens dikt handlar om hur barnen ser på världen. Genom deras ögon är livet en lek, alla är lika värda, fattiga som rika, och dåtidens klasskillnader hade ingen betydelse. Lenngren var också hon en upplysningskvinna som skrev satiriska dikter mot adeln och klasskillnader. Pojkarne är ett bra exempel på detta, den frambringar tydligt Lenngrens ståndpunkt i frågan om klassamhället.

     I dikten speglas barndomen som en härlig tid i livet, där enda bekymret som uppstod var när man varit olydig och blev uppläxad. Allt annat var ett rent nöje.  Visserligen förekom oenigheter mellan pojkarna, vilka dock löstes snabbt med en enkel örfil, och sedan var allt frid och fröjd igen.

     I slutskedet av dikten mognar pojkarna och blir medvetna om de olika klasskillnaderna och samhällets verklighet. Synen på vännerna förändras; de är inte längre desamma. Deras forna vänskap har med tiden bleknat och blivit offer för hierarkin.

 

" Men, mina ungdomsvänner,

hur tiden ändrat sig

Jag er ej mera känner,

I kännen icke mig

De blivit män i staten,

de fordna pojkarne,

och kivas nu om maten

och slåss om titlarne."

 

     Kamratskapet mellan pojkarna utvecklas framför allt genom lek och olika former av spel. I dagens samhälle kan man se samma tendens hos de flesta barn. Oavsett genus, förekommer lek av olika former för kamratskapets skull. Detta är ett beteende som troligtvis kommer att fortskrida även i framtiden, då detta är ett viktigt utvecklingsstadie i barns uppväxt.

 

 

Texten handlar om ynglingen Candide som bor på ett slott tillhörande baron von Thunder-ten-Trunckhs. Man vet inte säkert var han härstammar ifrån, men tjänstefolket misstänker att han är son till baronens syster. Efter att ha varit för närgången med baronens dotter Kunigunda, blir han utkastad från slottet och värvas, utan vetskap varför, till den bulgariska armén.

     På slottet fanns även en gammal man, oraklet i slottet, vid namn Pangloss som trodde på läran att det inte fanns någon verkan utan orsak. Han bevisade detta genom att förklara varför vissa saker var som de var.

 

"Näsor är gjorda för att bära glasögon, alltså bär vi glasögon. Fötter är tydligt skapade för att bära skor, alltså bär vi skor"

 

På detta vis fortsätter han att bevisa sin tro.

     Benämningen Candide betyder på franska troskyldig, naiv. Namnet speglar hans personlighet på så vis att han tror på allt han hör, till exempel Pangloss lära. Trots att mycket är eländigt, som under kriget han deltog i, tar han mycket lätt på det och tror att "allt är inrättat för det bästa av ändamål."

 

"Fru Friherrinnan vägde ungefär150 kilo. Hon åtnjöt därför mycket stor aktning och fungerade som husets värdinna med en pondus som gjorde henne ännu mer respekterad. Hennes dotter Kunigunda var sjutton år, hade hög ansiktsfärg och var frisk, fet och aptitlig."

 

Detta citat åskådliggör en viss känsla av ironi gentemot överklassen. Voltaire verkar tycka att överklassen lever för bra, nästintill för bra för deras eget välmående. Utöver ironiska inslag i texten, återfinns även satiriska synpunkter mot den bulgariska armén. Det framstår som en form av hjälteinsats att slakta andra människor, vilket också Candide så naivt verkar tro på. Hela tiden håller han tankarna på Pangloss lära om verkningar och orsaker. Candide inser inte hur allvarligt kriget egentligen är och tror att allt är uträttat på rätt sätt enligt dåtidens lagar och regler, det vill säga att det sker av den orsaken att det har ett bra syfte.

      Voltaire beskriver kriget på ett mycket brutalt sätt vilket ger texten en viss råhet. Denna råhet förstärks genom att Candide som sagt ser kriget som en heroisk insats.

 

"Där drog unga flickor med uppsprättade underliv sin sista suck, sedan de först fått tillfredsställa några av dessa hjältars naturliga behov."

 

Positiva aspekter rörande Voltaires brutala sätt att uttrycka sig på om kriget, skulle kunna vara att budskapet han vill nå fram med blir mycket tydligare; naivitet kan leda till en förvriden verklighetsuppfattning.

     Ett modernt exempel på hemska våldsskildringar skulle kunna vara filmen Pear Harbour, som visar krigets mörka sidor på ett gripande sätt. Detta är troligen för att visa allmänheten hur förrödande ett krig kan vara, och för att hedra de som avled. Liksom Pearl Harbour är även filmen World Trade Center ett mer aktuellt exempel på våldet och dess konsekvenser. Filmen är mycket fängslande och ger budskapet att någonting drastiskt måste göras för att förhindra ytterligare våldshandlingar som dessa.

                                                                              Voltaire

 

 

 

Emma & Johanna

Denna text bygger på Irlands dåvarande ekonomiska svårigheter med svält och fattigdom. Swift skriver sin argumenterande text på ett mycket brutalt och hänsynslöst sätt för att få uppmärksamhet och skapa uppror. Han yrkar för att en bra lösning på problemet skulle vara att utnyttja spädbarn som födokälla. Det är en ytterst genomtänkt och välformulerad text som är skickligt skriven in i minsta detalj. Den innehåller många kraftfulla argument och likaså ett flertal motargument för att förstärka Swifts åsikt.
      Likt Daniel Defoes historia om Robinson Crusoe kan man dra tydliga paralleller mellan Swifts text och upplysningens tankesätt och ideal. Han visar på ett matematiskt och statistiskt tänk då han redogör för sin idé.

"Antalet själar i detta land beräknas vanligen till en och en halv miljon. Jag utgår från att det bland dem finns omkring tvåhundratusen par, där kvinnor är fruktsamma; från detta antal drar jag trettiotusen par, som är i stånd att underhålla sina barn, ehuru jag befarar att de inte är så många under nu rådande nöd; men med denna reservation återstår etthundrasjuttiotusen adelskvinnor. Från detta antal drar jag nu femtiotusen, innefattande de kvinnor som får missfall och de, vilkas barn dör inom loppet av ett år till följd av olyckshändelse eller sjukdom. Då återstår endast etthundratjugotusen årligen födda barn av fattiga föräldrar."

 

I detta utdrag ser man tydligt Swifts tänkande med siffror och vetenskapliga antaganden.
     Ett utav många argument som läggs fram i texten är att eventuellt spill från dödandet av barnen kan användas vidare till handskar och sommarskor (av huden). Som tidigare nämnt använder sig även Swift av många motargument. Vid förslaget som hans vän framför, om hur tonåringar skulle kunna komma till nytta, avfärdar han detta genom flera motargument. Han anser bland annat att unga tonårshannar är sega och osmakliga, och att honorna som snart själva kunde föda barn var en förlust att döda.
      Inledningsvis i Swifts utdrag beskriver han fattigdomen och dess konsekvenser, vilket sedan leder in på att detta eventuellt skulle kunna vara ett hot mot tronen i England. Han påpekar att barn som växer upp under fattiga förhållanden med stor sannolikhet skapar en ökad kriminalitet då vissa tvingas stjäla för överlevnad. Andra barn lämnar troligen fosterlandet för att strida för rivaler till den engelska tronen, vilket självklart skulle missgynna kungamakten.
     Ett anspråkslöst förslag dryper av satir. Känslan av att Swift är oseriös och inte menar det han skriver är påtagande. I själva verket finns det flera tillfällen i texten där han indirekt kritiserar de härskande i England.

"Jag medger att denna kost blir något dyr. Men just därför är den speciellt lämplig för den jordägande aristokratin, som - efter att redan ha uppslukat det mesta av föräldrarna - synes ha den största rätten till barnen."

 

I detta utdrag märker man tydligt Swifts egentliga tanke om de regerande i landet. Han anser att de har för stor makt och att deras välfärd har gått ut över de lägre ställdas tillvaro och hälsa.
     Stilen på texten skapar en stor kontrast i jämförelse med innehållet; sättet han uttrycker sig på är i sig relativt lättsamt och sorglöst, medan innehållet är groteskt, avskyvärt och brutalt. Detta medför att känslan av avsky förstärks då man läser, och likaså budskapet Swift vill förmedla. Självklart kan detta budskap tolkas på synnerligen många sätt, men den första tanke som slog oss var i vilket fall att Swift antagligen skrev en sådan text för att folket skulle uppmärksamma och sträva efter en lösning på problemen som rådde. Förmodligen skrevs det en mängd andra texter med liknande budskap men som på grund av deras alldagliga uppbyggnad inte fick det stora inflytande på folket som Swift fick. Man kan sannerligen säga att han lyckades eftersom texten lever kvar än idag.

 

 

Jonathan Swift

 

 

Emma & Johanna

Historien om den skeppsbrutne mannen Robinson Crusoe är välkänd och uppskattad av många läsare runt om i världen. Den skildrar en mans kamp om överlevnad genom sunt förnuft och upplysningens tankesätt. Att leva i ensamhet på en öde ö i flertalet år, kräver inte endast förstånd och reson utan även en positiv inställning till livet. Att lyckas omvända det onda till det motsatta var en av hans framgångsrika överlevnadsstrategier.
Upplysningens tankesätt återspeglas tydligt på åtskilliga ställen i texten. Genom vetenskapligt tänkande tillsammans med förnuftets verkan, lyckades Robinson skapa en överkomlig tillvaro på ön. Ett bra exempel på detta är hans tillvägagångssätt vid val och byggnation av boplats. Han gjorde detta på ett sätt som kan liknas vid dagens vetenskapliga rapporter. Till en början reflekterade han noga över en lämplig boplats; tillgång till förnödenheter och skydd mot eventuella rovdjur var av största vikt under hans planerande. Han valde med stor omsorg ut lämpligt material och utförde sedan sina planer.

"Efter åtskilligt funderande kom jag fram till en rad olika fordringar som jag borde ställa på min boplats. I första hand som sagt ett hälsosamt läge och tillgång till friskt vatten. För det andra skydd mot solhettan. För det tredje trygghet mot rovgiriga varelser, både människor och djur. För det fjärde utsikt över havet, så att jag inte skulle gå miste om någon möjlighet till räddning om gud ville sända någon farkost inom synhåll; ty alla förhoppningar därom ville jag ännu inte överge."

Dessutom uppfann Robinson en egen almanacka, vilket stärker bilden av hans fantasifull- och sinnrikhet ytterligare.
     Trots sina motgångar och nederlag, framstår Robinson ändå som en positivt inställd person. Han vänder uppochned på de mörka upplevelserna han utsätts för, och hittar ljusglimtarna även i den dunklaste av tankar. För att hitta dessa ljusa punkter, tog han hjälp av en lista där han spaltade upp ont mot gott, där det goda alltid stod som vinnare.

Ont
"Jag är utvalt att leva i ensamhet och elände."

Gott
"Men jag ensam utvaldes också bland fartygets hela besättning att räddas till livet, och Han, som genom ett under räddade mig från döden, kan också befria mig ur denna belägenhet."

     Under sin tid på ön vänder sig Robinson ofta sina tankar till Gud. Han ser sig som Guds utvalde; han är fartygets ende överlevande och hade förmånen att komma till en ö där tillgångar fanns för att kunna hålla livet i behåll. Detta strider dock mot upplysningens anda och tankegång. Enligt tidsepoken är bibeln inte längre källan till sann kunskap; Gud kan ha skapat världen men har inte förmågan att styra den. Man kan tänka sig att den lilla graden av tro på Gud som Robinson har i historien, kan komma av författaren Defoes egen uppväxt och den religiösa tro som antagligen fortfarande levde kvar under den period han levde.
      Den första tanke som slog oss när vi läste texten, var den verklighetsbaserade filmen Cast Away från år 2000, där en skeppsbruten man vid namn Chuck, likt Robinson Crusoe, kämpar för sin överlevnad. Förutom att båda huvudkaraktärerna har gått samma öde till mötes, kan ytterligare en parallell dras mellan historierna. Robinsons vän Fredag som påträffas i slutet av vistelsen, kan liknas med en volleyboll som spolats upp på land och vilken Chuck med tiden börjar se som en slags vän. Volleybollen blir ett slags bot på ensamheten.
      Att Robinson Crusoe lever kvar än idag, och att nya berättelser och filmer görs som liknar historien, visar på att konceptet om en skeppsbruten man som i sin ensamhet tvingas kämpa för överlevnad, är mycket gripande och intressant. Människor har alltid fascinerats av förmågan att lösa problem i olika svåra situationer, en tjusning som förmodligen kommer att bestå även i framtiden.

Chuck diskuterar med bollen



Emma & Johanna

Här är vår nya blogg där vi kommer att
behandla olika texter från Upplysningen och Romantiken. Ordet är fritt att kommentera och diskutera, andra synpunkter är bara uppskattat ; )

Hälsningar Emma & Johanna